Jag vill så gärna bli med barn. Ända sedan den där gången för över ett år sedan då N sa till mig att jag vill ha barn med dig har jag känt denna längtan. Jag har många månader trott att nu, nu är det min tur. Besvikelsen har varit lika stor varje gång, ibland har jag gråtit ibland har jag bitit ihop och tänkt att det kommer när det kommer. Men jag är trött på att känna att det kommer, min tid kommer. När då?! Jag hatar att vänta otålig som jag är, men jag känner också att min tid kommer alltid senare. Min bästa vän är gravid och jag är otroligt glad för hennes skull. Det känns i hela hjärtat. Men det kommer stunder då jag är så fruktansvärt avundsjuk att det kryper i mig. Igår berättade hon att ytterligare en av våra vänner är gravid. Det kom som en otrolig chock för henne och hon har haft det väldigt svårt att vänja sig. Åh stakars henne tänker jag, nej inte stackars, hon är med barn, man blir det om man ha oskyddad sex. Hon ska vara glad. Hon blev med barn snabbt! Sen får jag dåligt samvete för som sagt allas problem är olika. Men varför alla andra och inte jag?!? Har enormt svårt att erkänna detta för någon, varken N, min mamma eller min bästis. Jag bär det inom mig och det gör ont.
Samtidigt som min önskan om barn är mycket stark känner jag att ett bröllop skulle passa bättre innan än efter vi har barn. Så att man kan njuta av vår dag bara vi. Men men vi får se. Vi försöker och hoppas på att det kommer ett litet mirakel till oss snart. Men jag känner mig ibland lite rädd, tänk om det inte går. Saken hör till att jag även har två mycket nära mig som inte kan få barn och har genomgått otaliga provrörsbefruktningar och mycket besvikelse. Fördelen (man skall se det ljusa i detta) är att jag fortfarande är ganska ung, under tretio, och vi har inte försökt allt för länge. Så mitt hopp finns fortfarande där!
♥
